Efter operation har bröstet fortfarande inte läkt. Mitt hår har börjat växa men jag känner mig fortfarande inte hel. Förutom det så är det vallningar varje dag. Jag arbetar men än jag ska (självförvållat), jag skämmer nog bort min dotter med närhet och kärlek (om man nu kan göra det!). Jag trivs inte med det jag ser i spegeln. Jag har inte kunnat börja träna än. Jag hittar inte min identitet och allt detta känns jobbigt.
Jag börjar arbeta 50 % på måndag, samma vecka som jag har behandling. Förutom behandlingsdagen måste jag åka in och ta prover två dagar innan samt efter behandlingen kommer jag vara trött i en till två dagar. Jag förstår inte hur detta fungerar. Biverkningar kommer alltid, mer eller mindre, men hur kan jag jobba 50 % samtidigt?! Här gäller det att man har en bra arbetsplats som kan ta hänsyn till sådant eftersom Försäkringskassan inte gör det. De vill att jag skall arbeta fyra timmar varje dag när det är 50 %, vilket jag kommer att försöka göra men veckor som dessa så blir det svårt. Jag är därför glad att detta är behandling två av fyra och att det bara är var sjätte vecka.
När jag sitter och skrollar på Insta så ser man en massa onödigheter och sådant som man inte alltid behöver se. Även fast jag inte aktivt söker upp information om cancer så får jag ganska ofta reels kring det. Idag när jag ser någon annan kvinna (framförallt när det är kvinna så triggas jag) som inte har något hår och får behandling med cellgifter så tänker jag att så sjuk var jag inte. Varför ser hen så sjuk ut! Sedan tittar jag på mina egna (få antal) bilder som jag har och så blir det som att man ser sig själv som en tredje person. Ok, jag kanske var så pass sjuk men jag kan ändå riktigt relatera till det. Kroppen och hjärnan är snabba på att få en att glömma hur illa det var – vilket man kanske skall vara glad för. Oavsett så är detta en trigger som jag inte riktigt vet hur jag ska bearbeta. Antar att det är första steget i bearbetning, men vad är nästa?
Kan tillägga att min man har verkligen försökt att få mig att känna mig vacker och min dotter poängterar varje gång jag sätter på mig smink att jag är finare utan. Min bonusdotter gav mig komplimang att jag såg ut som Eva Dahlgren i min frisyr och att jag verkligen passar i det. Dessa är jättefina ord som jag tackar för men arbetet måste komma inifrån. Jag köpte mig en röd kavaj som gav mig styrka, framförallt när jag är på jobbet. Bearbeta med färgglada kläder är en sak men hur bearbetar man detta mentalt? Behöver man göra det nu? Eller ska man vänta tills bakslaget kommer om sex månader? Jag fortsätter att samla på frågor kring mitt mötet jag skall ha med min onkologläkare v 42, som jag dessutom inte blivit kallad till än. Fortsättning följer 🙂
p.s dottern har varit sjuk sen i fredags och idag var första feberfria dagen. Det firade vi med lite nagelackpyssel. Jag firade internationella bröstcancerdagen med att måla bandet.
Lämna ett svar