Nu när man är tillbaka på jobbet så känns detta ämne lite långt borta ibland. Nästan som att det hände för ett år sedan. Jag frågade min man häromkvällen om han minns hur jobbigt våren var då jag inte minns så mycket. Han sa att han minns och att nu när julen närmar sig att han, när han fick beskedet i januari var så ledsen och omtumlad att han inte vågade tro om vi skulle kunna fira jul tillsammans i år. Jag minns att min bästa kompis var nere några gånger och hjälpte till med Julia och ta hand om mig men när hon inte var här och Joan var borta så är det lite luddigt. Joan berättade att jag gick med Julia till skolan på måndagen, tisdagen började jag bli trött så ibland fick hon gå själv och sedan onsdag och torsdag fick hon gå själv och fredagen började jag piggna till och oftast så kom Joan hem på torsdagkvällen och kunde ta henne på fredag morgon. Jag minns detta men ändå inte.
Nu när håret är tillbaka på huvudet så sa min farmor till mig att nu ser man inte ens på mig att jag har haft cancer, “nu har du bara kort hår”. Trodde nästan hon skulle säga ful frisyr men hon höll tungan rätt i munnen 😅 Jag känner att jag mår bättre och är piggare. Jag tränar och arbetar men fortfarande känns det som att jag saknar något. När man går igenom något större i livet så är det många som får den där känslan att man vill ändra på något, göra det man aldrig hann göra förut mm. För mig har det snarare blivit att jag uppskattar att vara hemma mer. Jag har alltid älskat att resa, mitt motto var “Hemma bra, borta bäst” men det känns som att jag har vuxit ifrån det litet. Istället för att åka iväg varannan månad till någon storstad så är det nästan att jag hellre skulle vilja åka iväg en gång om året och så får det kosta vad det kostar men verkligen unna sig två veckor på Maldiverna, safari i Afrika, Machu Picchu i Peru eller Sydkorea som jag har hakat upp mig på just nu.
Förra veckan var det dags för immunterapi igen. Provtagningen visade inget konstigt och behandlingen på onsdagen gick lätt -som förra gången! Satt och pratade med andra kvinnor i väntrummet och alla som var där hade fått återfall. Det kändes inte så positivt men det är en verklighet man lever i. Det kommer lite demoner emellan åt som man måste bearbeta men det hör väl till processen.
Min onkologtid blev flyttad till v 45 (fick besked förut att den skulle vara v 42) så jag inväntar den. Hoppas på att allting går enligt plan och att från årskiftet är allt återställt igen (förutom mitt vänsta bröst..)
Bifogar även min senaste besatthet av låt “oh, my lover”. En gammal låt men när jag hörde den kändes det nästan lite melankoliskt och att min lover var cancern.
Lämna ett svar