Jag var så trött efter mammografibesöket dagen innan så när jag kom tog jag tempen och hade 38.9 i feber. Jag tog en Alvedon och sov en timme. När jag vaknade hade jag lika mycket feber. Jag ringde min vännina som så snällt hoppade ur sitt möte och körde mig till onkologmottagningen efter att jag ringt och rådgivit med dem.
När jag kommer in där så blev jag bemött med eget rum (kändes lyxigt) och de tog syresättning, puls och tempen. Hen som tog tempen gjorde nog inte rätt för jag kände inte att den var i örat och den stod på typ 37. Jätte märkligt sa jag till henne för jag hade feber innan. De tog prover ur min PICC-line och skickade iväg för snabbt svar.
Efter en timme med filtar och min dunjacka på mig, kom en läkare förbi och frågade hur jag mådde och vad som skett. Jag berättade att min man var sjuk i helgen och att jag hade feber och ont i huvudet. Hon sa att jag hade en CRP på 34 så något förhöjt och ingen feber så jag kunde åka hem.
Min vännina skjutsade hem mig och när jag kom hem hade jag 39,2 kl 16.30 och sedan kl 22 hade hade jag 39.8. Eftersom de inte odlade på mig och sa att det troligtvis var ett virus tog jag min 1g alvedon och försökte sova bort det. Jag sover i stort sett från kl 16 till 0930 dagen efter, för att kl 10.30 var det dags för återbesök av läkaren. Eftersom jag tog en Alvedon vid 7 så var jag hyfsat pigg för att åka iväg. Jag gissade att besöket inte skulle vara så länge eftersom jag redan hade fått de goda nyheterna dagen innan.
Min man och jag åkte dit och fick träffa min onkologläkare (första gången för jag tror eventuellt att de har bytt). Jag fick komma in i ett rum, svara på lite frågor som hur jag mår, vad som har varit jobbigt hitintills (ont i nacken och ryggen samt illamående var mina svar). Hon frågade om jag hade stickningar i fingrarna men det har jag inte haft så det blir spännande att se om det kommer som en biverkan framöver.
Hon tar pulsen (som är förhöjd från igår), ber mig ta av mig på överkroppen och känner på hals, nacke, lyssnar på lungorna och känner på bröstet. Hon känner inte knölen och det gör inte jag heller. Det är faktiskt en fråga som jag fått av flera; om jag går runt och pillar och känner på knölen. Jag tror jag kände på knölen 3-4 ggr i början men sedan har jag bara låtit den vara. För mig så sitter den i min kropp och inte är något som jag kan ta på. Hon går igenom provsvaren, dvs att min tumör krympt och att jag inte har ärftligheten med bland annat BRCA genen.
Hon säger att allt är bra och frågar om jag har några frågor. Min första fråga var “om knölen redan krympt så mycket fortsätter man med behandling i alla fall om den försvinner?” Hennes svar var att det fungerar inte linjärt på det sättet samt att nästa gång du kommer ta bilder är när det är dags för bröstoperation. Nu vet vi att det vi gör fungerar så vi kommer att hålla oss till den plan som är skapad för just dig. Jag som vill veta framsteg blev lite ledsen av det svaret. Jag hade gärna gjort mammografi och ultraljud så ofta som möjligt för att se utvecklingskurvan – men det är väl varken hälsosamt psykiskt i motgång eller bra med all extra strålning (om det nu är en grej eller inte längre).
Vi ställde även frågan när det är dags för operation, tar man tårtbiten på ursprungstorleken eller tar man det som finns kvar med marginal? Hennes svar att man arbetar på olika sätt beroende på hur och vart den suttit samt om man har något i portvaktskörteln. Nu har jag inte haft några problem i min armhåla men man kan aldrig vara säker för de har undersökt den, vilket görs i samband med bröstoperationen. Mötet tog ca 40 min och kändes nästan lite överflödigt eftersom jag fått all information redan men bra samtidigt för vi kunde ställa våra frågor direkt. Nästa återbesök blir vecka 16 eller 17.
När jag kommer hem från besöket är jag sänkt så jag spenderar dagen med att sova blandat med lite Netflix och Alvedon. Min man jag gör en fruktsallad till mig som jag äter på under dagen. Trist att min goda vecka skulle sluta med feber, framförallt när tanken var att jag skulle åka och besöka alla på jobbet äntligen. Hade sett så fram emot det. Men kroppen kommer först.