Att berätta för nära och kära var svårt att göra som en spontan grej. Vi berättade för åttaåringen på morgonen i sängen när hon var avslappnad och hade tålamod att lyssna. Det kom lite ströfrågor under dagen, bland annat att hon inte ville att jag skulle visa mig utan mössa på hennes skola när håret var borta. Hon frågade även om mamma dör och pappa är kvar men störtar i ett flygplan (vi reser mycket i jobbet) vem skall då ta hand om mig? Bearbetningen har börjat och nu är det upp till oss som föräldrar att vara lyhörda och ta hjälp av omgivningen med exempelvis skolkuratar.
Bonusbarnen som inte bor i samma stad var vi tvungna att sätta upp ett videosamtal med. De blev nog lite förvånade och åter igen drog jag det tråkiga skämtet att vi inte skall skilja oss. Innan bonusbarnen fick reda på det (de är 21 och 25 år) så ringde jag deras mamma. Minns så väl att hon sa att hon låg på spikmattan och försökte koppla av.
Efter barnen var det min farmor som är 93 och hör som en kratta. Dessutom var hon utomlands så fick be min farbror sätta upp samtalet. Sedan ringde jag min pappa, min bästa vännina och sedan rullade allt på. Vänninan var nog värst för vi har gått igenom allt tillsammans och hon bor i Stockholm. Direkt sa hon att hon skulle komma ner på på min första behandling. Jag sa att det inte behövdes men sedan kom hon i alla fall och det var den bästa starten jag kunde få.
Att berätta är lite förvirrande för tillslut blir det lite montont, man eller iallafall jag kunde gråta fler tårar. Vissa blir förvånade, andra börjar gråta direkt bara de hörde ordet cancer, andra blir arga och undrar varför.
Vet inte hur många gånger jag dragit historien nu om skillnaden mellan Trippelnegativ och hormonpositiv bröstcancer (vilket är ca 80 % av alla som diagnostiserats). Det som fått mig att bli stark i att jag har trippelnegativ är att jag just inte behöver hormonbehandlas efter den är borta. När den är borta är den borta. Sedan har ju denna andra tråkigheter som högre risk till spridning, den är mer aggressiv mm men med mitt tålamod och jävlar anamma när jag vill så skall denna ur min kropp!
Sedan var det så klart jobbet och arbetskollegorna. Jag hade, öppen som jag är, redan berättat för min chef att jag gjort en biopsi innan semestern och då berättade hon att hon hade haft bröstcancer för tio år sedan, vid 36 års ålder. Bättre förståelse och stöttning kan man inte få. Hon har varit väldigt öppen och guidat mig genom olika funderingar, framförallt mitt “duktiga kvinna”-syndrom som nog båda har. Man gör allt för att var oersättlig men man kommer alltid att vara det. Jag valde att bara vara hemma med min dotter i 7-8 månader och sedan tog mannen över. Varför?! Mitt team tog det bra och är väldigt stöttande. Vi beslutade iaf att börja med 75 % sjukskrivning, dvs att jag arbetar 10 timmar i veckan. Arbetsuppgiften är baserad på två projekt som kommer att fortgå oavsett under hela året så det finns att göra men jag kan styra min tid och mina möten efter min ork och kraft. Ledaransvaret togs bort från mig vilket är logiskt men jag var tydlig med att jag ville ha min plats kvar i ledningsgruppen. Varför arbeta 25 % ? För mig är det sociala viktigt för annars vet jag att jag blir en soffpotatis. Min man är borta under vardagarna och min dotter i skolan. Jag kommer inte alltid orka gå ut, socialisera och träna men att ha en rutin, framförallt de veckor jag känner mig starkare så tror jag det kommer att hjälpa mig. Nu kanske detta låter lätt men det var ett stort beslut att bara arbeta 25 % och släppa andra saker. Jag är en person som gillar att ha kontroll.
Mina lärdomar av att berätta om cancern är
- Ordet cancer är det jobbigaste ordet oavsett hur du bygger upp meningen
- Alla tar det olika
- Alla har olika synonymer och historier till just ordet cancer och många vill gärna dela med sig
- Vilken typ av bröstcancer är mindre viktig