Ny månad, men framförallt går jag in i den sista månaden med cellgifter (förhoppningsvis). Förra veckans behandling gick inte riktigt som den skulle, eller den gick inte alls. Jag kom dit och berättade om mina fortsatta krampor och det togs ett beslut att jag skulle avsluta min behandling med Paclitaxel. Läkaren var orolig att stickningarna i fingrar och tår inte skulle försvinna, utan bestå om jag fortsatte. Istället fixade de min PICC-line eftersom det var stopp i den igen. Besöket tog i alla fall tre timmar.
När beskedet kom från doktorn att de skulle avbryta den delen av behandlingen så blev jag ledsen och kände mig ganska misslyckad. Tycker att jag stått ut med mycket och varför skulle just stickningar vara det som satte stopp. Läkaren var tydlig med att jag har gjort alla andra behandlingar och att jag kommer om två veckor ha min stora behandling i alla fall med immunterapi och Karboplatin. Karboplatin är en cytostatika som är mer långvarig och hålls i blodet i cirka tre veckor. Därför tyckte de att det inte gjorde något med avslutet på Paclitaxel eftersom jag ändå kommer ha cellgifter kvar i blodet de kommande veckorna. Paclitaxel är ute på cirka 4 – 7 dagar.
På grund av den förändringen så har jag nu haft chans att vila min kropp. Jag var supertrött hela förra veckan, orkade knappt gå runt huset. Idag är jag piggare men jag känner att kroppen saknar muskler. Mina stickningar har börjat minska, de är inte 24-7 längre. Lillfingret och ringfingret på händerna har inga stickningar alls, däremot kan man se att jag har fått biverkningar på naglarna. Nog därför det också har gjort så sjukt ont. På ett dygn dubblade sig den röda storleken på min tumme och ser just nu ut så här. Ser inte mycket ut för världen men det gör ont.
Huvudvärken kommer och går men det är framförallt svagheten i bena och fingrarna. Kan ex inte öppna en läskburk, har forf svårt med balkongdörren och knäppa upp en jeansknapp är omöjligt. Jag klagar inte för att jag ser och känner förändringen i min kropp, så jag försöker att ta denna vila på två veckor som något positivt. En återhämtning, både kroppsligt och själsligt.
Dock så är det många saker som pockar på på grund av det lilla nederlaget. Ex påminde jag mig själv att 40 % av alla som har Trippelnegativ får återfall inom 2-3 år. Du måste vara frisk i fem år för att bli friskförklarad. Det är vanligt med spridning till lungor, hjärna och skelett. De använder inte ens ordet förekommande utan vanligt. Så då blir det skuldkänslor och lite ångest. Men som min man brukar påminna mig om, du är inte sjuk av cancern, du är sjuk av medicinen. Och eftersom de idag inte kan känna cancerknölen alls i mitt bröst så vet vi att den har gett effekt. Jag har en mammografi inbokad den 24 juni så längtar till dess, -som alltid vill jag se progression.
Nu är det en vecka kvar av återhämtningen. Min man har redan rest till Stkh och imorgon måndag är det omläggning och sedan jobb på eftermiddagen. På tisdagen är det jobb igen och jag skall träffa min nya chef fysiskt för första gången. Onsdag är det doktorsbesök med dottern. Torsdag fira Sveriges Nationaldag, fredag rösta i EU-valet samt provtagning inför måndagens behandling. Och helgen är vi på släktkalas. Det känns mycket och upplevs som mycket i mitt huvud så det kommer bli många sovpauser har jag en känsla av. Dessutom tur att vädret håller på att bli svalare. Jag som annars älskar sol och värme har tyvärr inte samma värme-ork längre.
Vi höres nästa vecka 🙂
Musik: Stronger med Kelly Clarkson
Lämna ett svar