Mannnen är hemma och stöttar mig hela dagen. Idagär det rakning och blodprover på agendan. Jag har haft en ganska öm hårbotten i minst en vecka och börjar nu senaste dagarna tappa mer än vanligt. Men det kan ju vara vårpälsen också
Kl 11.25 kliver jag och min dotter in på perukmakeriet. Mannen parkerar bilen. Hon kommer ihåg mig och hälsar mig välkommen. Julia tar en varm choklad medan vi går in i ett separat rum. Hon bad om ursäkt för att någon hade ringt till mig och sagt att en peruk hade kommit när vi var överens om att vi skulle vänta till alla tre. Hon tittade på mitt hår och sa att jag hade ju massor kvar, ja sa jag men berättade om mina symtom. Jag vill inte vänta en vecka till då jag inte kunde veckan efter och jag vill inte se långa hårtofsar trilla ut.
Vi börjar med att prova de två peruker som kommit in in. Jag fastnar direkt förrän den första och när min man kommer in så ser jag i hans ögon att den är rätt.
Hon frågar mig om jag är redo att raka nu. Min man går och hämtar dottern som kommer in med sin choklad. Hon är skeptisk och tycker inte om peruken jag har valt och säger att den är ful. Vi pratar lite om syftet med peruken men hon ändrar sig inte.
Vi börjar raka. Hon tar först bort en del av underhåret och sedan rakar hon nästan allt på ena sidan. Det gör inte ont alls vilket jag på något sätt hade trott. Känns nästa lite skönt. Hon pausar några gånger och säger så mycket hår jag har och ändå är längden bara till axlarna. Nu är jag faktiskt väldigt glad att jag klippte av mig mitt långa hår i somras. Känns som utseende mässigt att det skulle blir en mindre chock. Säker tre gånger hör jag, du har så mycket hår att även fast hälften är borta så har du mer än de flesta av mina kunder totalt. Japp jag har många tunna hårstrån. Resultatet blir en storhög blandat med blekt hår, grått hår och tydligen ganska mörkt hår från bak i nacken.
Det känns konstigt. Längden är 3 mm. Lite obekvämt. Inte snyggt. Ändå får jag hejarop av min man och frisören som säger att jag har snygg form på huvudet och jag passar i det. Men vad skall de säga
Min dotter tycker det är jobbigt. Läskigt. Obekvämt. Tycker mamma ser arg ut. Men ändå lite nyfiken. Vi tog ledigt för henne i en timme från skolan för att vara med på detta. Jag försöker att inkludera henne i allt som går. Detta med hår har varit något hon frågar mig om flera gånger och jag har flera gånger lovat att jag inte skall lämna eller hämta henne på skolgården utan mössa.
Förutom peruk och rakning, så handlar jag två turbaner, ställning till peruken, schampoo/balsam för syntetiskt hår samt en kam.
På kvällen bearbetar min dotter sina känslor för mitt hår och smyg pillar på det emellan åt. När hon väl vågar känna så säger hon att det känns lika dant som hennes storasysters pojkväns hår. Det är nog de närmsta en komplimang jag kommer att få av henne på ett tag men det gör inget. Hon rörde vid det, och när kvöllen var slut så fick jag en godnatt kram och puss – mer kan man inte önska som förälder.
Spegelbilden i köksfönstret när jag står och städar ut köttfärsens ur stekpannan får mig att hoppa till. Jag hittar en hårsnoddar på köksbänken och försöker sätta upp håret. Jag försökte ta upp håret när jag skulle lägga mig soffan för att klämma det. Fantomenkänslor och fantomenbild summerar det bra.
Jag borstar tänderna, tittar på min egen kartbild över huvudet. Helt ok huvudform. Några röda prickar. Inte mycket torrhet men man kan se små nakna partier. Jag tänker – och sedan säger till min man när vi står och tittar på varandra i spegeln; jag ångrar att jag inte tog de där sånglektionerna, skulle lätt kunna vara sineaads oconners doppelganger nu och tillsammans, helt spontant, sjunger vi falskt, ”nothing, nothing campares to you”
Musik: Nothing Compares 2 U med Sinéad O´Connor