Att vara nervös är aldrig roligt. Jag känner alltid lite illamående i magen när det är dags att ta prover hos doktorn eller gå till tandläkaren. Jag hade förvarnat om detta och i förebyggande syfte fick jag ett tablett för lugnande.
Kl är 09, jag är nyduschad och har rena kläder på mig. Det är en timme innan det är dags. Jag står och tittar på mig i själv i spegeln och granskar tabletten. Behöver jag verkligen denna? Klarar jag det utan? Jag kunde ju föda barn utan smärtstillande eller ens lustgas. Duktig flicka syndrom. Jag har svårt att släppa taget och inte ha kontroll över situationen. Men tillslut valde jag att svälja tabletten och gick promenaden till sjukhus. Ju närmare sjukhus jag kom desto mindre ångestkänslor fick jag.
Jag checkar in och blir intagen i ett steriliserat rum. Rummet är ganska stort och det finns en brits, en ultraljudsskärm och andra saker som jag inte ville titta på. Jag berättar att jag är nervös och ber dem sätta på musik. Det hjälper. Jag klär av mig på överkroppen och får en filt. De spritar ner min arm och bröst samt lägger en varm påse i min hand, i den armen man sätter i PICClinen i. Jag ber dom sätta PICClinen i min vänstra arm men tyvärr kan man inte välja det. Varför jag ville vänster är för att jag är högerhänt och jag ville inte känna mig mindre begränsad än vad jag redan känner att det är. Till min lycka så säger de att man alltid sätter den i motsatt arm av där man har cancern. Då min tumör sitter i mitt högra bröst så får jag PICC-linen insatt i vänstra armen. En fråga jag får är om jag är allergisk mot tandbedövning och mitt svar är nej. Efter att de har tvättat så bedövar de området där slangen skall sättas in. Vad jag inte viste då är att slangen går från insättningen i armen, upp i överarmens vener och ner till mitten av bröstkorgen, ovanför hjärtats förmak. Nu kommer jag inte ihåg exakt men det finns ca 40 cm slang som går igenom min vena basilica. Tydligen finns det fler vener men det var denna de valde hos mig. Under hela processen så har den en ultraljudskamera som ligger på mitt bröst de följer för att säkerställa att allt hamnar rätt.
Man känner ingenting av själva slangen i kroppen och ingreppet gick väldigt smidigt. Det var bokat en timme men jag var ute på 45 minuter.
Provtagning och cellgiftsbehandling kommer nu att bli väldigt enkelt. Jag var lite rädd för att det skulle kännas obehagligt. När jag låg på sjukhuset i Australien så fick jag intravenöst antibiotika och morfin och gillade det inte. Det gjorde aldrig riktigt ont men man kunde känna det varje gång de tryckte in någonting.
Jag har hört från flera i min omgivning att de med PICC-line kan lättare få mindre blodproppar. Jag har frågat ett flertal på sjukhuset och alla säger nej så vi får hålla tummar och tår. Jag fick även höra att det är bättre att sätta in subkutan venport (SVP) men det är lång kö tid på det och de som får den lösningen är oftast de som behöver en lösning som är långsiktig – upp till flera år. Efter att ha läst på och haft min PICC-line ett tag så är jag väldigt nöjd med hur den fungerar. Nu kommer dock nästa rädsla, hur känns det att ta ut 40 cm släng?!
Musik The Fear av Ben Howard