Kl 01.00, excuse me, nu är det dags för morfin som jag får intravenöst var fjärde timme för att jag har så himla ont. De väger och mäter mig men så helt plötsligt vill de att jag skall bära mask och jag ser att de har dräkter på sig. Jag har tydligen spår av covid! F-N tänker jag, Australien är ju inte lite hårda med karantänkrav, så mitt i natten blir jag flyttad till ett isoleringsrum med en fläkt som låter 24-7 på max. Jag ber dem sänka fläkten för jag kan inte sova, men tydligen så är det en speciell luftrenare för covid så det är bara att härda ut.
När de har väckt mig var fjärde timme tre gånger om, för samma sak, så frågar jag varför ingen doktor har kommit. Då är det så att jag har hamnat mitt emellan två avdelningar, kirurgen för att operera i armhålan men även onkologi för mitt provsvar – som jag fortfarande egentligen inte vet om.
Inget mer händer på tisdagen förutom att onkologen kommer förbi och säger hej, tittar och frågar när jag ska få behandling. Jag svarar, jag vet inte för jag har officiellt inte fått provsvaret. Jag hamnar i limbo. Läkarna slutar kl 16 och kl 18 vaknar läkarna på SOS. Min man undrar vad som sker. Jag ljuger och säger att jag har covid och därför blir jag inte opererad.
Min svägerska tar kontakt med min läkare i Sverige. Hon säger att vi skall lita på läkarna där och jag berättar att de inte vill göra en operation för att de är rädda att det skall finnas ett samband. Jag försöker få tag i SOS och de inväntar svar från min försäkring om de vill skicka hem mig tidigare.
Limbo med tidsskillnader är jobbiga. Jag vet inte vad jag skall göra. Jag får tillslut reda på att försäkringsbolaget betalar inte sjukresa hem för detta är en påbörjad behandling (i o m biopsin hemma). Det är dock fortfarande ingen som kan konstatera att det har något med varandra att göra men det enda jag vet är att jag har fort sjukt ont och knölen växer..
Jag tar ett beslut på onsdag morgon att ljuga. Jag meddelar läkarna att jag kommer få en tid ikväll för ny biljett hem men jag vill att de skall påbörja utskrivningen med alla papper. De litar på mig och påbörjar processen. De dubbelkollar mig ganska ofta för de vill inte släppa hem mig. De säger hela tiden om du hade den cancern du har här, hade vi behållit dig doch startat behandling omgående. De tycker att slutet på januari är alldeles för länge.
Jag fortsätter att ljuga för min man. Säger att vi får ta operationen när vi kommer hem pga covid. Min dotter som blev biten mår dessutom bara sämre och sämre. Hon kräktes i en matbutik när de var ute och handlade och ville inte ens äta glass. Det är onsdag. Fredag skall vi till Sydney och på måndag börjar vi resan hemåt.