Av respekt för deras agenda kommer jag inte att skriva något om vad vi pratade om eller gick igenom. Men lite kortfattat: Man anländer på en söndagseftermiddag och åker hem fredag efter lunch. Under dessa dagar serveras frukost vid 08, och första mötet börjar kl. 09. Därefter följer förmiddagsfika med frukt och kaffe, lunch, eftermiddagsfika och middag på kvällen. Dagens sista pass hålls kl. 20. Man är välkommen att delta i alla lektioner och pass, men det är också helt okej att avstå om man känner att man behöver vila – ibland är en tupplur det bästa valet.
Varje vecka samlas ungefär 15–20 personer, och grupperna delas oftast in i två. I vårt fall var uppdelningen baserad på ålder, men vi fick höra att det varierar från gång till gång.
Veckan handlar om att bearbeta sin upplevelse och umgås med andra i liknande situation. Jag deltog i bröstcancerveckan, men det finns olika temaveckor under året. Man ansöker via sjukvården, och sedan väljs deltagare ut. Det var personer både från Skåne och Växjö med på min vecka. Alla hade gått igenom ungefär samma resa som jag under det senaste året, men på olika sätt. Vissa hade opererats först och sedan fått strålning, andra hade fått alla tre behandlingarna, och några – som jag – hade gått igenom hela paketet: cellgifter, operation, strålning och immunterapi. Det var intressant att höra om allas behandlingar och biverkningar. När vi pratade i gruppen blev det tydligt hur olika upplevelserna varit – både när det gäller biverkningar och vilken del av resan som upplevts som tuffast. Även vilka läkare och sjuksköterskor vi mött påverkade mycket, och åsikterna om dem var verkligen delade.
Vi fick en fantastisk sammanhållning i vår grupp. Flera erkände att de varit nervösa inför resan, men jag själv hade sett fram emot den eftersom jag bara hade hört positiva saker. Bara att få sova ensam i ett eget rum, med egen säng och badrum, utan man och barn, kändes som en lyx. Att dessutom slippa laga mat och bara sätta sig vid ett dukat bord – antingen för att umgås eller sitta tyst – var otroligt skönt. Samtidigt som jag var där hände en del saker på jobbet, vilket tog udden av upplevelsen lite grann. Jag var 100 % sjukskriven den veckan men sneglade ändå på telefonen ibland, eftersom jag hade missade samtal och hållbarhetsrapporten för 2024 skulle in just då. Trots det är jag stolt över att jag oftast lämnade telefonen på rummet och verkligen insöp miljön. Jag var ovanligt närvarande och inlyssnande.
Förutom föreläsningar fick vi möjlighet att prata med en onkologläkare som läst in sig på våra fall och kunde svara på frågor. Vi kunde också träffa kurator eller psykolog, prata med fysioterapeut, testa olika sorters yoga och vara ute i naturen. Det fanns även ett hobbyrum där vi kunde skapa och måla.
Det var en välbehövlig vecka som jag tycker att alla borde få uppleva. Vi lever i ett stressigt samhälle med fasta rutiner, och den här veckan gav oss en chans att kliva ur vår vardag och fokusera helt på oss själva och vår egen självbild. Vi var alla så nöjda att vi frågade om vi kunde ha en ettårsträff, men det var tyvärr inte möjligt. I stället skapade vi en WhatsApp-grupp där vi stöttar varandra och skickar peppande meddelanden.
Det var verkligen en vecka som gav mig massor av dopamin!
Lämna ett svar