Jag har haft otur med att få väldigt ont i halsen, den veckan som jag inte har behandling. Första två gångerna låg jag dessutom i sängen med 40 graders feber men denna vecka så har jag bara haft ont. Det är alltid på vänstersida, det trycker mot käken och mot örat vilket också ger huvudvärk.
Jag har varit hos vårdcentralen och de säger att det bara är ett virus. Problemet är att min man får något liknande men han har bara ont i ett dygn och min dotter också medan jag får ont i flera dagar. Jag kan knappt svälja mitt eget saliv och att dricka kallt är det enda som fungerar. Så just nu lever jag på yoghurt och filmjölk, förutom igår när jag provade ett nytt recept: citronrissoni. Så himla gott och lättätet. Fanns i senast Ica Buffet numret! Oavsett så är jag rädd för att vi det bara går runt i familjen och vi måste få ett slut det.
Min onkologläkare valde idag att tillslut ta in mig för prover efter att jag ringt och påpekat att jag haft över 38 graders feber. Jag fick en tid 09.30 på Skärtorsdagen vilket var toppen då min man hade då hunnit hem. Han skjutsade mig till sjukhuset och de tog en massa prover och odlingar på mig på dagjouren samt skickade ner mig till Öron-Näsa-Hals för kamera genom näsan för att titta ner i halsen. Det enda resultatet av proverna var att mina vita blodkroppar var på noll!
De frågade mig om jag tagit min sprutor och jag sa nej, för det är uppehåll i två veckor. Tydligen har jag missat att sprutorna skall tas efter behandling och inte inför vilket jag har tolkat det som -så jag har missat att ta mina Zarzio sprutor (f****)! Därför har jag varit sjuk då mitt immunförsvar har varit nere på noll. Jag fick läggas in och klockan 05.00 på fredag morgon tog de nya prover och på förmiddagen får jag reda på att mina vita blodkroppar har höjts från noll till 0.02 (neutrofiler) och de ser en förbättring. Jag får vara kvar till lunch och sedan frågar de mig om jag vill stanna eller åka hem. Jag svarar att hem vill man alltid men att det är dem som avgör.
När jag kommer hem så ser min man att jag inte är kry och jag lägger mig i gästrummet; ett för att skyddas mot eventuella bakterier som de har men också för att jag skall sova i lugn och ro och inte fajtas över ett täcke i en dubbelsäng med två andra (vilket jag gladeligen gör alla andra dagar). På sjukhuset låg jag i ett så kallat blått rum, dvs de som kommer in har mask och handskar och jag skall helst inte lämna rummet. Eftersom jag var så infektionskänslig så ville de isolera mig från bakterier tills jag hade byggt upp mitt immunförsvar. Då mitt immunförsvaret var så pass lågt, låg på noll, och jag hade inte fått någon medicin ex. antibiotika så körde vi på samma koncept hemma.
Febern fortsätter sedan och jag ringer in varje gång den hamnar över 38 men jag får hela tiden svaret att den ska tryckas ner med Alvedon. Jag fortsätter att ta 1g Alvedon hela helgen tre gånger om dagen och sedan det enda jag gör är att sova, äta filmjölk när min man påminner mig, svettas och ta tempen.
Idag söndag så har jag börjat få ont i kroppen och illamående -vilket är väldigt jobbigt. Jag som verkligen hade hoppats på att må bra dessa två veckor. Läkarna var dock väldigt tillmötesgående att jag inte tagit sprutorna. Det är så mycket medicin att hålla koll på och alla glömmer någon gång, men nu kommer du inte att göra det var deras ord. Det jag känner mig tacksam över är att detta inte skall påverka min framtida behandling som börjar om en vecka. Däremot förstörde det min mentala plan av att kunna ha roligt de här två veckorna med min familj och vänner. Kanske t.o.m. kunna gå ut och äta på restaurang.
Hela helgen blev lite kaosartad och min man är helt slut efter att vakat över mig och kollat så att jag andras varannan timme. Min man är en beskyddare ut i fingerspetsarna och jag är så glad att han alltid finns vid min sida. Annars så blev påsken supertråkig. Jag har inte ens ätit en chokladbit och just nu är Julia och mannen iväg på påskmiddag med släkten.
Nästa vecka har jag två vänner jag skall träffa som jag verkligen ser fram emot samt en träff för kvinnor under 55 som genomgår eller har genomgått bröstcancer. Just nu känns det inte riktigt att detta blir möjligt men ger inte upp än! Just nu vill jag bara bli 100 % frisk och njuta av och med min familj. Glad påsk på er!
Lämna ett svar