Jag måste verkligen få prata med dig säger jag till min man, lite stressad vid 0745. Men jag har lovat dottern att äta frukost hemma svarar han. Jag tittar på min klocka, har ledningsgruppsmöte om 1 hr och 15 min och vi har tid hos doktorn på bröstmottagningen kl 13.30. Han har rätt att veta innan.
Den 24 januari förändrades vårt liv psykiskt som praktiskt. Min man hjälper mig att få iväg dottern till skolan då han är fortsatt ledig. Han kommer hem och sätter sig i soffan där jag väntar. Han ser nervös ut. Jag skämtar lite med att jag inte varit otrogen. Han förstår att det är något allvarligt och jag börjar med att säga att det svaret vi kommer få idag hos läkaren är inte positivt och jag att jag råkade få reda på det redan i Australien. Många känslor kommer på en gång men framförallt ledsnad, hos oss båda. Jag berättar historien om sjukhuset, alla samtal med SOS och stöttningen från hans syster.
Han är ledsen och jag får dåligt samvete eftersom jag redan har hunnit bearbeta detta i över en vecka. Jag har dessutom hunnit googla och fråga en hel del samt sammanställt frågor till doktorn. Jag vet redan skillnaden på min typ av bröstcancer andra varianter, vad immunterapi är med mera. Jag messar jobbet att jag kommer en kvart sent. Vi pratar, gråter och bestämmer att vi ska äta lunch tillsammans innan vi går till doktorn så vi hinner umgås tillsammans.
Vi fikar på Espresso house innan. Inte direkt hungriga, sitter nära varandra, håller varandra i handen ströpratar. Vi går tillsammans mot samma ställe där jag var innan semestern.
Vi får träffa läkaren direkt och kommer in i hennes rum. Hon börjar med att säga direkt, ja resultatet vet ni redan så så här kommer det att gå till. Jag blir tvungen att hejda henne lite då min man inte hunnit processa detta, han är fortfarande i någon form av chock. Hon går igenom mina provsvar metodiskt och jag får ställa mina frågor. Tillsammans med läkaren finns en forskningssköterska som sedan skall berätta om Nordic Trip. (se separat blogginlägg om det). När jag träffade läkaren så trodde jag att det var en onkolog men det var tydligen en operationsläkare. De försökte förklara hur onkolgen och bröstmottagningen hänger ihop men det var lite luddigt, nu vet man exakt vart man skall gå!
Kortfattat så sa hon
- Du kommer att tappa allt hår och må dåligt. Du kommer inte att kräkas (väldigt liten andel gör det) men du kommer att må illa och känna dig trött, så kallad fatigue som inte går att sova bort.
- Vi börjar med cytostatika med immunterapi redan på måndag och vi kör det fram till mitten av sommaren
- Sedan bröstoperation där en tårtbit kommer att tas bort
- Strålning i höst
- Räkna med sjukskrivning till mitten av oktober
Hon var väldigt pedagogisk och berättade att vi kommer att gå igenom detta om och om igen. En handlingsplan kommer att presenteras för mig nästa tisdag men tills dess har du lite saker att göra, bland annat att stoppa in en piccline och boka tid hos en perukmakare.
Efter genomgången mätte de min bröststorlek och ställde frågor som om jag vill operera båda eller bara ett bröst samtidigt om det behövs. Jag sa båda men sedan förstått att det är riskfaktorer i allt och detta är något vi kommer att prata mer om senare i vår. Exempelvis om något går snett så kan jag inte påbörja strålning och vill jag utsätta mig för den risken att försena?!
De berättade att kurator hjälp fanns. Just där och då behövde vi inte det men detta är kanske något vi ångrar nu senare att vi inte påbörjade. Just att bearbeta ledsnaden hade nog behövts. En följdfråga som jag hade var hur berättar vi detta för vår åttaåring? Speciellt när hon vet att min mormor dog av det men min farmor överlevde med ett bröst. Hur djupt ska man gå? Vi fick med oss en mängd broschyrer och information att läsa.
När vi kom hem den kvällen visste vi
1. Jag skall vara med i Nordic Trip – ett sätt att ge tillbaka till samhället
2. Vi kommer att kontakta nära och kära redan på lördag och bearbeta av listan
3. Jag hade tid hos en perukmakare redan dagen efter
4. EKG prov på måndagen den 29 jan
5. Tisdagen den 30 jan får vi tidsplanen för året
Musik Way down We Go med Kaleo