Idag var sista behandlingen. Jag jublar inombords men samtidigt så är det lite konflikter inom mig. Detta har varit en del av min identitet i ett år. Jag har varit sjuk. Jag har känt mig sjuk. Jag har sett sjuk ut. Just nu ser jag inte sjuk ut. Ser mest ut som någon klippt sig kort hos en riktigt dålig frisör. Jag känner mig för det mesta pigg. Men jag känner mig annorlunda. Jag letar efter saker och ting som gör mig glad, undviker helst konflikter och har lite ångest över sådant som man skulle vilja ha gjort, ångest för att man inte har råd att göra eller tid för den delen.
December var en tuff månad på jobbet av många anledningar. Cancersjukdomen har egentligen i november och december kommit i andra hand trots alla läkarbesök och eventuell hjärntumören som pockade på. Den 20 dec åkte vi till Malaga för att fira jul och kom hem den 27 dec. Det var 16-18 grader och sol och det var länge sedan jag kände lugn och harmoni. Kunde sitta på terrassen i shorts och t-shirt med en öl och läsa en tidning och spela yatzy. Visst gjorde jag samma sak i somras men mentalt kunde jag nog inte njuta på samma sätt. Det fick mig verkligen att tänka på vad gillar jag? Vad saknar jag? Vad har jag försummat under 2024? Just nu tror jag att jag längtar till Lydiagården. Få chans att bearbeta och prata med andra. Jag har nu gått två gånger med Under 55 bröstcancergruppen. Ett så himla härligt gäng som är öppna och delar med sig av allt. Även fast man har delat med sig under resans gång med nära och kära så är det ändå inte samma sak som att prata med de som verkligen gått igenom det. Och när man väl sitter där och pratar om en specifik sak; illamående, inget hår i nässborrarna, klådan i ögonen eller vad det nu är så är det samhörighet. Samhörighet knyter band och läker sår.
Sista immunterapin gick bra. Hon lyckades till och med sticka mig på första försöket. Jag har haft två sköterskor som tagit hand om mig, en i våras och en nu under hösten. Båda har varit fantastiska på sina sätt och det är framförallt den sista som varit en stöttepelare. Vi har delat mycket med varandra under resans gång och det var lite “bittersweet” att säga hej då idag. Jag hade dock ångest när jag klev in för dörrarna med doften. Doften skapar många känslor och biter sig verkligen fast i kläderna. Jag önskar verkligen inte att jag behöver hamna där igen men samtidigt så vet man att man skall gå dit en gång om året i fem år för att prata med en onkolog. Första årsbesiktningen med läkaren är redan nu den 16 januari. Jag fick även reda på att jag måste ta blodprover första onsdagen i månaden de kommande tre månaderna för att säkerställa att jag inte får några men från immunterapin. Så jag är ju inte riktigt klar. Sedan är det dags att börja förbereda sig för bröstkorrigeringsoperation. Så än är jag inte klar men jag är på god väg.
Så här glad kan man se ut när man får sin sista behandling 😀
Musik: Bad Dreams med Teddy Swims
Lämna ett svar