Torsdagen den 28 februari var det dags för nya tester för att se status på tumören. Jag vaknade på morgonen och kände mig ganska sänkt. Började ana att jag skulle feber så tog bilen till sjukhuset.
Först fick jag gå in och ta bilder för mammografi. Säkert fem stycken olika. Ganska obekvämt men det är bara att andas genom näsan så är det klart på några sekunder. Sedan fick jag gå in i rummet bredvid för att göra ultraljud. När jag låg där på britsen och väntade på läkaren så kom tårarna. Jag som aldrig gråter. Jag visste inte om jag grät för att jag var nervös för biopsin, rädd för att få tråkigt svar kring tumören eller om det vara bara för att jag höll på att bli sjuk.
När läkaren (vet inte om det är en läkare!) hade granskat mammografibilderna som kom hon in och med ett leende på läpparna och sa direkt att hon hade goda nyheter, den har krympt och hela 0.7 mm på bara två behandlingar. Då började jag andas igen, kände jag.
Jag la armen över huvudet och så började hon mäta och kolla så att allt såg bra ut och även på ultraljud kunde de se att den har krympt (tydligen så kan man mäta detta på olika sätt). Sen var det dags för biopsi och eftersom jag redan var i ledsamt tillstånd så tog de bara de väsentliga proverna för Nordic Trip (som egentligen är frivilliga så man kan säga nej) så det blev fem biopsier då en inte fungerade. Samma otäcka häftstiftspistol-ljud men det gör inte ont. De känns lite när man knäpper men eftersom man är bedövad så är det inget man behöver oroa sig för. De var väldigt försiktiga med att inte träffa markören som var insatt där sedan tidigare. Den är till för att om tumören blir så liten att den knappt syns så vill man veta vart den satt från början.
Efter biopsierna var tagna fick jag ligga med ett litet tryckförband för att stoppa det lilla som blöder. Sedan får man kirurgtejp som omplåstring. Efter allt är klart så får man gå in till mammografin igen och ta en ny bild för att just säkerställa att markören inte är borta får då måste man sätta dit en ny. Jag hade tur, de hade missat den, så nu var det bara att gå tillbaka sätta på ytterligare ett plåster som man kan duscha med och sedan klä på sig och gå hem.
Jag var vid det laget helt slut men så fort jag gick ut från dörren så ringde jag min man och berättade de goda nyheterna och tillsammans (fast 60 mil ifrån varandra) så grät vi glädjetårar tillsammans.