Bröstkorrigeringsoperation

Nu är det dags.

Jag hade operationstid först kl. 10:50, men förberedelserna började redan dagen innan. Återigen fick jag tvätta mig från topp till tå med Descutan, ta på mig ren pyjamas och bädda rent i sängen. Efter midnatt fick jag inte äta något alls.

Julia skulle till fritids morgonen efter, och min man hade tagit ledigt på förmiddagen för att kunna skjutsa mig. Jag passade därför på att gå upp tidigt och dricka lite te, för efter kl. 08:30 fick jag inte dricka något heller. Jag pussade dottern hej då, duschade ännu en gång med Descutan och tog på mig rena kläder.

Kl. 10:30 var vi redan på plats. Jag och min man satt kvar i bilen en stund och pratade. Jag passade på att berätta att jag beställt en massa julklappar som kommit med posten, samt några till som var på väg och att han behövde hämta dem om något skulle hända. Han tyckte inte att det var ett särskilt roligt samtalsämne precis innan jag klev in på kliniken, men jag tänkte att det var lika bra att han visste. Julia skulle ju få sina efterlängtade julklappar som tomten skulle komma med.

Inne i receptionen var det strul – datorn fungerade inte – så det tog ett tag innan jag och alla andra patienter, kom vidare. Kl. 10:50 gick jag upp till övervåningen och fick sätta mig i ett väntrum. Efter cirka 20 minuter blev jag inkallad till narkosläkaren. Han bad mig byta om, gav mig tabletter mot illamående och Alvedon och satte även en pvk i armen.

Eftersom det började närma sig lunch sa han att det kanske skulle ta 30 minuter innan kirurgen kom. Men just då klev hon in. Hon hälsade på mig och började rita både på det friska bröstet som skulle genomgå en bröstförminskning och på det redan opererade, där ärren och bröstvårtan blivit lite fula. Sedan låste jag in mina saker och fick sätta mig i ännu ett väntrum. Som tur var hade jag med mig en bok. Efter ungefär 50 minuter kom de och hämtade mig igen.

När jag klev in i operationssalen fick jag nästan lika varmt bemötande som förra gången. Britsen var bredare och allt såg faktiskt lite bekvämare ut. Jag lade mig ner och de spände fast mina armar ut åt sidorna. De spolade slangen och bad mig andas i syrgasmasken – tydligen vill man få bort kvävet i lungorna och ha så mycket syrgas som möjligt. Jag minns mest att masken luktade illa.

Sedan injicerade de narkosen. Det började bränna kraftigt i övre delen av kroppen och jag fick en intensiv huvudvärk. Förra gången upplevde jag inte alls detta, så jag fick lite panik. Men sköterskan tog min hand och sa lugnt att allt var okej. Sedan somnade jag. Jag behövde inte ens räkna baklänges från tio.

Operationen skulle ta mellan 60 och 90 minuter, men jag var sövd i 125 minuter. Jag vet inte varför det tog längre tid, men så blev det. När jag vaknade hade jag rejält ont och mådde illa. Den här gången minns jag faktiskt att de väckte mig i operationssalen och berättade att allt hade gått bra, och att de nu skulle flytta mig till en annan säng. De säger att de gjorde samma sak vid förra operationen, men det minns jag inte alls.

Runt kl. 16 vaknade jag till ordentligt, men somnade om flera gånger. Vid 16:30 var jag tillräckligt vaken för att ringa min man, som då hunnit bli lite orolig. Jag fick en smörgås, lite Proviva och extra morfin eftersom det gjorde ont. Jag fick även en kräkpåse – illamåendet höll i sig. Sedan låg jag där med ett mysigt duntäcke och en slang som pumpade in varm luft mot fötterna, och dåsade av och till.

När klockan började närma sig 19:30 mådde jag fortfarande illa, och de funderade på om jag skulle sova över. Men vi bestämde att jag skulle åka hem, så kl. 20:45 kom min man och hämtade mig.

Dagarna efter sov jag väldigt mycket, var trött på fysiskt och psykiskt. Jag var sjukskriven i tio dagar (26/11–7/12). Egentligen hade jag kunnat vara sjukskriven några dagar till, men jag hade några roliga arbetsgrejer som jag verkligen inte ville missa.

Sjukskrivningsperioden var annars lugn. Det mesta såg bra ut, jag kunde röra på mig och fick ganska snabbt stickningar och klåda – stickningar för att nervtrådarna börjar hitta varandra igen och klåda för att det läker och är instängt. Tejpningen och stygnen som faller av av sig själva skulle sitta kvar i cirka tre veckor. Under den tiden handlade det mest om att hålla rent och vädra någon timme om dagen.

Operations-bh eller sport-bh ska bäras dygnet runt de första 5–6 veckorna och därefter minst 12 timmar om dagen i ytterligare två månader. De första dagarna får man max lyfta 1 kg, men man ska ändå röra armarna, gärna göra ”snöänglar”. Efter fyra veckor är det 4 kg och därefter efter förmåga. Eftersom jag inte har några inlägg handlar det mest om att såren och stygnen ska få läka ordentligt och att man inte råkar öppna upp något.

Tejpning rekommenderas i upp till sex månader för att minska ärrbildning så mycket som möjligt. Nu hoppas vi bara att allt fortsätter läka snabbt och bra.