När man får ett brev från onkologen med en tid – utan någon förklaring – tror jag att de flesta, särskilt vi som haft cancer, automatiskt blir triggade och börjar tänka det värsta.
Jag kom hem från jobbet på onsdagen och öppnade kuvertet redan i hissen. Panikkänslan kom direkt och jag ringde min man på en gång. Vi pratade igenom det och jag försökte sedan släppa det. Det gick sådär.
Jag drömde om cancer på natten. På torsdagen på jobbet började tankarna vandra. På fredagen hade jag också sovit dåligt. Jag var inne på 1177 flera gånger om dagen för att se om någon läkare skrivit något. Värsta scenariot var ändå om de hade hittat något i samband med bröstoperationen.
Det glömde jag nog att skriva i förra inlägget, men efter operationen skickas alltid det som tas bort till patologen för analys – oavsett om man misstänker något eller inte. Det är rutin. Men det hjälpte inte direkt i tankarna.
Jag trodde inte att det skulle påverka mig så här mycket, men det gjorde det. Så på fredagsmorgonen ringde jag mottagningen och sa som det var: “Hej, jag heter Sofie. Jag har haft bröstcancer och har fått en kallelse till den 12 januari. Jag behöver veta vad det gäller, annars kommer jag att gå och tänka på det här hela tiden.” Sköterskan var snabb och sa: ”Vänta lite så ska jag se om jag kan ta reda på det.” Efter kanske 45 sekunder kom hon tillbaka i luren och berättade att det bara gällde tvåårsuppföljningen av studien jag är med i, Nordic TRIP.
Plötsligt kändes det som att jag blev tio kilo lättare. Och gladare. Nu ser jag faktiskt fram emot den 12 januari.
Ibland är det värt att bara lyfta luren och våga fråga.
Heja mig.
Lämna ett svar